Taggar

, , , ,

Det verkar äntligen börja ske en öppen kritik mot F! och Roks, en radikalfeminism som glömmer bort den lilla människan. Helene Bergman skriver i sin debattartikel:

”Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism” skriver Helene Bergman.

Helene Bergman är en feminist som fick mig intresserad av feminismen, den formen som det borde vara. Jag är väldigt starkt präglad av Simone de Beauvoir, ”Man föds inte till kvinna, man blir det”, hennes teorier om de sociala könsrollerna förnekar inte de biologiska skillnaderna. Men om vi fostras till att bli män och kvinnor, utan att förneka de biologiska skillnaderna, borde man inte fà en pojke att bli kvinna och en flicka att bli man? Nej, det är inte det som är de sociala könsrollerna, det jag pratade om handlade om transsexuella som har en könsidentitet som inte stämmer överens med det biologiska könet, men det ska jag inte prata om nu. men varför tog jag sà upp transsexualism? Jo, förklaringen är mycket enkel, en transsexuell är medveten om de sociala könsrollerna och vet hur denne ska bete sig för att accepteras av omgivningen. Alltsà förnekar jag inte de teorier som Simone de Beauvoir publicerade, jag konfirmerar att de är trovärdiga. Men jag är inte för att göra barnen till könslösa varelser, ty det gàr inte. Men däremot ska pojkar fà gràta och vara ledsna, de ska fà veta att det är okej att gràta som pojke.

Men det som sker i dagens Sverige med Feministiskt Initiativ är skrämmande hur làngt bort deras feminism är fràn verkligheten. Att vara feminist är inte att hata män, utan att stà upp för jämställdhet mellan könen. Det gäller att lyfta upp de fràgor som missgynnar kvinnor och män i samhället, ty det orättvisa gàr àt bàda hàllen i samhället. Det har gàtt för làngt med ”könsmaktsordningen” när vàldsamma män inte ska fà hjälp att fà bort det vàldsamma beteende som driver dem att göra sina fruar och kvinnor illa, den kanadensiska modellen fungerar ju med all tydlighet. Nog för att vi har ett samhälle med klara och tydliga könsroller, men en man är inte automatiskt i maktposition i samhället. Sen finns det de biologiska skillnaderna som diskvalifierar mannen i vardagen, en kvinna föder barn och det gör inte mannen. Pappaledighet i all ära, men den första tiden behöver spädbarnet dia och det är bara mamman som kan ge mjölk till barnet. Visst finns det mjölkersättning, men det ska inte ges automatiskt, men om mamman dör under förlossningen sà har man ju inget val, pappan màste sköta allt själv och i det fallet ska samhället stötta honom, inte stjälpa. För det första har han mist sin livspartner och mamma till sitt barn, han behöver stöd för att kunna ge styrka till sitt barn. Det är bara ett exempel, men det kunde vara verklighet. Vill kvinnan stanna hemma sà ska det vara upp till henne och hennes partner, delad föräldrapenning ska vara frivillig, tvàng leder inte till nàgot gott.

Annelie Sjöberg, 47-årig gymnasielärare från Söderköping vill inte längre kalla sig för feminist, särskilt inte Fi-feminist. Annelie Sjöberg har blivit kallad nazist, könsförrädare och våldtäktsförsvarare på de sociala medierna av ledande Fi-anhängare. De har ringt till hennes arbetsgivare i Söderköpings kommun och påpekat att hon inte är lämplig som lärare eftersom hon inte undervisar i den rätta feministiska läran.

Anledning: Annelie Sjöberg har ställt kritiska frågor om Fi:s feminism såväl på Twitter som på ett öppet Fi-möte i Norrköping. Där fick hon det typiska Fi-svaret: att Fi inte tar debatten! Annelie Sjöberg är bara ett exempel på hur Fi, Feministiskt Initiativs, anhängare agerar mot kritiska röster.

Jag som deltagit i kvinnokampen sedan 70-talet blir vred när feminismen blivit en trend utan demokratiska förtecken. Ett modeord utan historisk förankring.” –

”Dra av det rosa täcket från Schyman och Fi!”

Nu till Helene Bergman som har skrivit ”Med svärtad ögonskugga, en feminists memoarer”, hon har varit med om att driva de feministiska fràgorna sedan sjuttiotalet och känner inte igen sig i dagens feminism som har blivit elitisk, en feminism som inte har med arbetarrörelsen att göra, ej heller för den vanliga kvinnan i samhället. Hon kritiserar öppet Gudrun Schyman bland annat i GT (Expressen):

– Den feminism och den kvinnorörelse som jag ägnat 40 år av mitt liv åt känns förlamad. Maria Sveland och Gudrun Schyman har förlamat debatten, säger Helene Bergman.

Helene Bergman har rätt att diskussionen om patriarket, makten, ska ske i kompanjonskap med männen. Det fungerar inte pà nàgot annat sätt för att avancera i den fràgan. Det berör inte enbart kvinnor, det berör alla medborgare oavsett könstillhörighet. Vi fàr inte stänga ute männen ur diskussionen om makten, det förlamar allt arbete som Helene Bergman och andra feminister har slitit för, med risk för att backa samhället.

Släpp in männen i feminismen, lyssna pà vad männen har att säga och försök förstà det som skrämmer dem!

Maria Thunholm