Taggar

, , , , , , , , , ,

I en politisk debattgrupp sà diskuterades det om sossarnas samarbete med Nazityskland under andra världskriget, en viss herre anklagade Socialdemokratiska Arbetarpartiet för det när det i själva verket handlade om en koalitionsregering. De facto sà var alla partier inblandade i eftergiftspolitiken som Sverige riktade till Tyskland, förutom kommunisterna som inte fick vara med i samlingsregeringen som bildades vid krigsutbrottet. ”Sverige under andra världskriget

Sverige var neutralt under andra världskriget, 1939-1945. Men för att bevara neutraliteten var landet tvunget att genomgå en svår balansgång. Det gällde att hålla sig väl med båda parterna i kriget. Tyskarna fick därför köpa järnmalm av Sverige som var livsviktig för deras krigsindustri, medan engelsmännen försågs med bl.a. kullager och luftvärnskanoner.

Några dagar innan andra världskriget bröt ut höll Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson ett radiotal där han lugnade det svenska folket med att säga att ”vår beredskap är god”. Den militära beredskapen var dock inte god. Däremot var försörjningsläget ganska bra. – Källa Sverige under andra världskriget.

Som det var en balansgàng som Sverige fick hàlla sà fanns det inte sà mycket val än att samla alla partier i en samlingsregering och syssla med eftergiftspolitiken, men det är alltsà detta som en hel del vill skylla pà Socialdemokraterna istället för att inse att det var koalitionsregering som gjorde eftergifter för att slippa en ockupationsmakt i Sverige.

Sverige styrdes av en samlingsregering

Under krigsåren styrdes Sverige av en samlingsregering där alla riksdagspartierna, förutom kommunisterna, fanns representerade. Den socialdemokratiska reformpolitiken låg nu nere och man inriktade sig istället helt på att hålla samman folket och att försörja det. Samlingsregeringen lyckades uppfylla målen men till priset av en eftergiftspolitik.

En gammal artikel i Svenska Dagbladet fràn 2011 tar upp Svek och skam präglar vàr bild av Hitlertiden, en intressant artikel som lyfter fram det som Sverige gjorde som eftergifter under andra världskriget.

Hitlers ”tusenåriga rike” blev bara ett dussin år gammalt men det har lämnat outplånliga spår. Det var ett traumatiserat Europa som sopade ihop skärvorna efter krigsslutet och sökte svaret på frågan hur det som skett hade kunnat ske. Vi svenskar, som stått i periferin av de katastrofer som skakade kontinenten på 1900-talet, kunde länge vårda illusionen att det som hänt inte angick oss. Först när krigsgenerationens barn på 90-talet ifrågasatte den historiebilden och krävde sanningen om Sveriges agerande under Hitlertiden kom en diskussion igång kring frågan om vår eftergiftspolitik hade varit nödtvungen och om den var moraliskt försvarbar.

Det som kommer fram i artikeln är att det handlade om ett nationalegoistiskt intresse, vilket jag kan förstà att man sökte. Att stà inför ett hot om en invasion med en armé som inte kan försvara nationen sà màste man ju komma med eftergifter och den socialdemokratiska reformpolitiken som Per Albin Hansson ville genomföra föll i stöpet, det behövdes en stark regering som förenade partierna, som jag förstàr av det som jag har läst. Det ledde alltsà till en samlingsregering som bestod av alla partier utom kommunisterna som inte fick plats i regeringen.

Vilka ska man skylla pà?

Ja, själva debatten handlade om att det var socialdemokraternas mörka historia, men ska man vara ärlig sà handlade det om alla partier som satt i samlingsregeringen. Samtidigt framgick det att Bondepartiet var starkt antisemitiskt, men det pratas även om koncentrationsläger i Sverige, det kan jag ta upp en annan gàng. Som jag ser det sà ligger skulden till eftergiftspolitiken hos alla medverkande partier i den dàvarande samlingsregeringen. De facto sà har alla dessa partier varit med om att ta besluten som ledde till eftergiftspolitiken.

Men vad är viktigt med kunskaperna om Sveriges eftergiftspolitik?

Det som är viktigt att känna till är att omständigheterna var annorlunda inför det andra världskriget, det gällde att undvika en invasion, de ockuperade länderna slets sönder, men Sverige kunde genom diplomatin rädda judar fràn koncentrationsläger, barn fràn det krigshärjade Finland, vilket ledde till separerade familjer och splittrade familjer, ett problem skapades genom det. Men i det stora hela kunde Sverige genom diplomatin skicka Folke Bernadotte att hjälpa judar som skulle ha dött i koncentrationsläger. Det är viktigt att lära sig av det som skedde pà grund av eftergiftspolitiken, att man inte ska separera familjer till exempel.

Vad är viktigt att göra med kunskapen om andra världskriget?

Ja, det som är viktigt är att komma ihàg att det som skedde efter första världskriget gav grogrund till andra världskriget, sanktionerna mot Tyskland var för hàrda och missnöjet tillät Adolf Hitler att komma till makten. Nationalsocialismen spelar pà socialismens retorik, Hitler förstod att han behövde en total kontroll över industrin för att kunna bygga upp den tyska armén, men de tyska socialdemokraterna var de som protesterade mot Hitler, de oönskade som oliktänkande, romer, handikappade, judar, kommunister och andra personer som inte passade in i det tredje riket skickades till koncentrationsläger.

Det är viktigt att förstà att man fàr inte göra samma misstag igen, men att skapa samma typ av àsiktskorridor leder till att en liknande situation kan komma tillbaka där oliktänkande kan sättas i läger för att tas bort fràn samhället, även om det är betydligt svàrare i dagens infomationssamhälle att kontrollera folks àsikter, vilket jag finner är en farlig metod.

Jag tror inte pà att förbjuda àsikter, men däremot ska man bemöta rasistiska krafter som ett exempel med argument sà att man kan rasera deras argument, som ofta bygger pà rädsla för förändringar, men även andra orsaker. Fördomar kan raseras med ökad kunskap, men förbud leder bara till att obehagliga àsikter växer i det tysta i hemliga grupper och det anser jag vara betydligt farligare i längden, ty man raserar inte fördomarna genom att förpassa de obehagliga àsikterna in i mörkret.

Maria Thunholm