Taggar

, , , , , , ,

Har blivit kontaktad av EUROSTAR...

Fem män överföll mig i centrala Paris, jag var chockad efteràt, arg på män i allmänhet. Men rädd var jag inte, men tilliten till män försvann och det var 11 år sen. Jag skulle ha varit 2 veckor i Paris, det blev nio år och nu bor jag på franska landsbygden. Jag har en hund som jag brukar gå ut om nätterna med för hans skull, ty det är för varmt om dagarna. Vad har allt detta för samband? Jo, jag ska förklara det, men det kommer bottna i att jag är trött på att jag som kvinna ska vara rädd för män enligt vissa feminister.

Jag reste till Paris för att besöka en väninna, full av framtidshopp, ty studier i Barcelona väntade mig efter det besöket. Jag ràkade ut för en som ville att jag skulle börja strippa i hans klubb, jag var inte intresserad, blev rånad av ett par män, men inget försök till våldtäkt då. Det var ett par veckor senare som jag letade efter ett billigt hotell för en sista natt i Paris som jag blev överfallen och neddragen i ett underjordiskt parkeringshus, de var fem män som började dra av mig byxorna, en av dem satte sig pà mig och sa med en brutal ton ”Donne-moi le code !” med mitt bankkort i handen, trotsig som jag är så vägrade jag ge honom min kodoch han krossade min näsa, men även armbågen, medan de andra hade slitit av mig byxorna. Jag stannar där, men jag minns hur de sprang iväg och hur jag kände mig så svag, så kränkt och jag tänkte att nu förlorar jag så mycket blod att de kommer att hitta mig död, men jag tog mig upp på gatan och bad en förbipasserande man ringa polisen. Det är nu min resa börjar.

Jag vågade inte vara i närheten av män till en början, men framförallt var jag så arg att jag bara snäste av dem. Med tiden lugnade jag ner mig, men ilskan fanns där sen överfallet, ve den man som rörde mig. Men jag bröt ihop och personalen på boendet där jag bodde efter att ha varit skyddad av ett par hemlösa män tog mig till sjukhuset Sainte-Anne i Paris, där jag träffade en manlig psykoterapeut som jag instinktivt kände förtroende för, jag fick en tid bokad på hans klinik och samtalen började, han grävde i mitt förflutna genom att ställa frågorna som jag behövde, sakta började jag att finna mig själv igen. Det var första gången som jag verkligen fick chansen att prata ut och det skedde på franska, men det fanns en kvinnlig psykoterapeut i Paris som var svensk, men jag kände att han hjälpte mig mer och framförallt att han förstod mig. Det var samtidigt som jag började en del förhållanden med olika män som ledde till min italienske pojkvän som har varit min pojkvän sen 2005. Det enda jag inte gör i dagens läge är att parkera bilen i parkeringshus, alltid på gatan.

Men saken är den att jag är inte rädd för att gå ut med hunden om nätterna, inte ens själv, men jag undviker vissa personer som ger mig signaler som påminner om dem som överföll mig. Jag behöver inte höra att jag ska vara rädd för främmande män på gatan när jag tar en nattpromenad med hunden, det gör mer skada än nytta att höra att ”alla män är potentiella våldtäktsmän” i alla fall i mitt fall. Jag känner vilka jag kan prata med, men jag har min pojkvän och är trogen honom. Men även han säger att jag inte ska ta mina nattpromenader med hunden, men det gör jag i alla fall, eftersom det är enda gången han orkar springa och leka när det är sommar här i Frankrike. Ja, jag vet att majoriteten av dem som begår våldtäkt är män, men alla män är inte potentiella våldtäktsmän. Om 99% av alla våldtäkter begås av män så skulle jag vilja veta hur många dessa våldtäktsmän är i procent i jämförelse med andra män. Nej, faktiskt inte, men saken är den att jag går inte runt och tänker att han vill misshandla mig eller våldta mig, men sänds vissa signaler ut så reagerar jag.

Maria Thunholm