Taggar

, , , ,

accueilblog-bis.jpg

Jag är född och uppvuxen i Södertälje, delvis kan man säga Eskilstuna med, tillbringade en stor del av min barndom där, bodde även i Eskilstuna innan jag lämnade Sverige.

Först kan jag säga att jag har haft problem med ett par immigranter här i Frankrike, en gruppvåldtäkt. Men i 99% av mina relationer med invandrare så fungerar det alldeles utmärkt. Det handlar om människor och det är det jag utgår ifrån när jag möter främlingar.

Ja, det finns rötägg i alla grupper och det värsta jag har upplevt kom från svenskar rent psykologiskt efter våldtäkten. Men jag har bearbetat det och det skedde på franska. Den mänskliga kontakten är det viktigaste när det gäller att behandla trauman, inte språket i sig.

Självklart ser jag att det blir problem när folkgrupper som har haft en lång konflikt i deras hemländer och de bär ju på traumatiska upplevelser, som deras barn får känna på. Klart att det uppstår spänningar när de hamnar i samma bostadsområden, den psykologiska faktorn är ju stark. Det går att bearbeta detta och det fungerar bara med frivillighet, det gäller att skapa en dialog mellan dem, men det måste ske i samarbete med dem, ej över deras huvuden.

Jag har ju själv varit instängd och vägrat att prata om mitt trauma tills det brast i Paris, där träffade jag min franske psykoterapeut och jag kände ett förtroende för honom. Det var ett långvarigt arbete, men han hjälpte mig att finna mig själv igen.

Det är den mänskliga kontakten som kan skapa en dialog, inte främlingsfientligt bemötande. En främling kan vara din nästa vän.

Maria Thunholm