Etiketter
AftonbladetBloggar, berättelse, fiction, GAB, mytologi, text, varulv
En blogg som har den bilden…
Den första transformationen…
Mattias sitter på kaféet vid centrum i Katrineholm, han hade varit på besök hos en vän som arbetade i Pyrénéerna, en astronom och han mindes hur den uppfriskande luften hade fått honom att ta långa promenader om nätterna trots uppmaningar från de boende att inte röra sig i bergen om nätterna. Han älskade vyn över bergstopparna i fullmånens sken, det var magiskt. Han funderade på den natten han satt där med sin Helly Hansen halvt öppen, det var en höstnatt, det var något djur där som var annorlunda, ty en björn var det inte, men stor som en björn.
Servitrisen passerade och frågade om han ville ha en påtår, han nickade och hon fyllde på, sen gick hon vidare. Det var sen eftermiddag och det var snart kväll.
Mattias blundade och tänkte ännu en gång på den natten, på det ögonblick där han hade blivit avbruten i sina tankar. Det var iaf när han tittade på de snötäckta bergstopparna det okända djuret hade närmat sig honom, han hörde hur det cirkulerade, uppfattade en rörelse i buskarna bakom honom när han kikade, det var ögonen som han såg. Han reste sig upp, men lätt ihopkrupen och började smyga ner mot stugan, han ville springa, men var övertygad om att det skulle få djuret att jaga honom. Han smög nerför backen mot stugan, träden som låg täta omringade honom där i den enda öppningen i skogen på denna höjd, han hade inte samma ork som när han hade varit i Toulouse eller hemma i Katrineholm, luften var fattigare på syre här och det märktes. Han hörde hur djuret rörde sig i skogen och det närmade sig för varje minut, när han var tvåhundra meter från stugan så lämnade djuret skogen för första gången, det liknade en varg, men samtidigt så mänsklig.
- Mår du bra? Undrade servitrisen som tittade på honom med sina bruna ögon, så gyllene ögon, hon hade en lätt brytning.
- Ja, jag mår bra. Svarade han med en svag röst, men den var knappast övertygande. Han tyckte hon var vacker med sitt mörka hår som nådde ner till axlarna, men vågade inte säga det.
- Om du säger det så, men du verkar blek. Hon log som hon ville försäkra honom om att hon fanns där för honom som han uppfattade det. Hon gick tillbaka till en äldre herre i kostym, Nils Gunvarsson som var änkling, en stilig man som var åttioett år.
Han svettades, han tänkte på det sista ögonblicket innan attacken, djuret hade börjat springa mot honom, betydligt snabbare än vad han kunde springa. Han rusade mot stugan och skrek, Marcel var ju jägare. Djuret morrade och det märktes att det var bara ett tiotal meter bakom honom, sen tystnade det, en kort stund trodde han att djuret hade försvunnit, det verkade som en evighet, plötsligt kände han klor mot ryggen och han föll, snurrade runt. Då såg han besten i ögonen som morrade med tänderna som glänste i månskenet, de gula ögonen glänste och klorna rev sönder hans kläder, en smärta som bred ut sig i bröstet, blodet rann. Besten bet honom i axeln och han kände att det var hans sista stund, blundade. Det var då han hörde skotten från stugan, besten stod ovanför honom då han tittade upp, men den hade träffats av en kula och sprang bort mot skogen igen.
- Je vous l’avais prevenu. Marcel muttrade på franska medan han närmade sig Mattias, som inte brydde sig om att förstå det som sades. Marcel hjälpte honom in i stugan, gav honom en första hjälp, sedan ringde han den lokala läkaren.
Det Mattias mindes var att han fördes till ett sjukhus i Toulouse, där han vårdades för skadorna, men det var även där mardrömmarna började. Han började känna en otrolig lust i drömmarna att bara jaga, han vaknade jämt kallsvettig. Men han hade överlevt och var glad över det, nu var det en vecka sen han hade kommit hem. Han reste sig och tackade för sig, kväll var det snart, han kände sig orolig. Gick snabbt ut till bilen, körde de tio minuter det tog för att åka till den lilla villan utanför Katrineholm, som låg ensligt. Han kände en ilande smärta i lederna, huden kändes varm.
- Vad händer? Undrade han och skakade av smärtan. Han tittade upp mot fullmånen, skrek rakt ut när det knakade i benen och fingrarna.
Det som hände skrämde honom så, händerna förvandlades sakta, behåringen liknade en päls, naglarna började likna klor. Han såg sluddrigt och klockan var åtta på kvällen, han kallsvettades och skakade medan hela skelettet värkte som om det blev längre, smärtan var obeskrivlig. Han var tvungen att titta i spegeln, hans tänder började likna en vargs tänder, som om käken förvandlades.
Han låg där i ett par timmar medan smärtan bara ökade i intesitet, hans händer var inte längre mänskliga, hans ögon var gula, hade han upptäckt, han kände att han försvann in i en dimma som om en annan tog över hans kropp, det var bara smärtan som var kvar i hans medvetande och även knakandet i skelettet. Han försvann in i dimman, han var inte längre medveten om han var vaken eller drömde.
Familjen Jansson vaknade av obekanta ljud i Mattias hus, de hörde möbler falla och hur ett fönster gick sönder. Mia, familjens äldsta dotter tittade ut genom fönstret och sàg en stor varg passera huset, gula ögon, men vargen var enorm och liknade samtidigt till en viss del en människa, den vände sig mot henne, det verkade som om djuret bad henne om hjälp, det var något sorgset i blicken, sen försvann det och besten försvann in i skogen. Hon kunde inte röra på sig.